Living on the edge

Idag testade jag mina nerver.

Först testade jag om jag kunde komma in i min kalender och lägga in en iCal- fil på datorn. Det kunde jag.

Sen testade jag om jag kunde se mina övriga planer i kalendern på datorn. Det kunde jag.

Sen testade jag om jag fick nervkramp och spader när jag såg att påminnelsen om att uppdatera min plats i bostadskön hade varit för över en vecka sen. Det fick jag.

Sen provade jag att se om jag blev nervös medan jag loggade in på LKF:s hemsida för att se om det var för sent att uppdatera platsen i kön. Det blev jag.

Och SEN! Sen kollade jag hur många gånger jag kunde hoppa jämfota av glädje när jag såg att min köplats inte gick ut förrän vid midnatt.

Vad vi tar med oss från detta:

1. Nerverna pallar en del. Ändå. 
2. Samsung har en bugg. Om man har Google-appen aktiverad kanske man inte får notiser om viktiga kalendergrejer.  Typ påminnelser om att uppdatera platser i bostadsköer.

Ofrivilligt imponerad

På en bussresa på 30 minuter har fjortisarna bakom mig hunnit med att göra allt som man inte bör göra på en buss:

• Prata högt om privata angelägenheter.
• Spela hög musik från mobilen och pratskrika högt över musiken. 
• Ringa en kompis och prata högt med hen i högtalaren.

Jag blir på nåt sätt ändå motvilligt imponerad.

Nu känns det på riktigt

När man för första gången känner att jackan man tog med sig är för varm.

När det är himmelsblå allsvensk premiär.

När man för första gången går ut på balkongen i trappen utan att frysa ihjäl.

När de börjar sälja grillprylar i affären.

När det inte längre känns tvunget att ha alla element på max.


Då vet man att nu är det vår.