Det första av sommaren

I dag var en sådan där perfekt försommardag som man vill ta och spara i fickan till regniga höstdagar. Solskenet målade stan gyllenskimrande. Himlen skiftade i en miljon skira nyanser. Och solen värmde när jag gick utan jacka från Centralen in mot Lilla Torg.

I dag firade lillebror och jag att jag fyllde år för några veckor sedan, med god mat, gott vin och goda skratt. Det kändes verkligen som att den här dagen skulle kunna vara inledningen på den riktiga sommaren. På grillkvällar, långa dagar på stranden, promenader och bokläsning under regnsmattrande tak. När man cyklar mot Centralen i Lund luktar det syrén, skolavslutningsförväntan och sommarlov.

Du nalkas ljuva sommar, och du är så välkommen hit.

Jag vill ha fler mord i Sandhamn!

En del måste ha den senaste tekniken, andra älskar vackra skor och ytterligare andra måste ha ett vackert hem. Jag måste ha böcker. Kanske ganska lämpligt med tanke på mitt yrkesval, så jag ser det som förkovring och övning i svenska språket när jag grottan ner mig i fler mord i Sandhamn. Nu jag jag skaffat följande böcker att läsa vid poolkanten med en paraplydrink i handen:

I grunden utan skuld - Viveca Sten

I natt är du död - Viveca Sten (bara jag som hör melodin till Inatt är du min med för min inte hörsel när jag hör den titeln?

Tänk om det där är jag - Johanna Lindbäck

Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld 

Vad jag behöver köpa:

Drink

Paraply

Pool 

Morsgrisar är vi allihopa

Det blev ingen vintagemässa i dag. I stället blev det en lugn dag (pga kunde knappt gå efter den där löpningen bland rapsfälten i går, om ni minns). Och på kvällen högtidlighöll vi ju mors dag! Detta skedde enligt konstens och konventionens alla regler, utifrån detta regelverk upprättat 1921.

Bild lånad från www.facebook.com/KommunikationMedier

Eller nej förresten. Det högtidlighölls med kaffe, glasstårta, choklad i massor samt Solsidan. Ett stabilt regelverk, upprättat 2013. Kan inte bli bättre, med andra ord.

Grattis igen på mamma din dag, och glöm aldrig att du är världens bästa mamma!

Lyckan när guldfynden dyker upp där man minst anar det

Här kommer en rapport från päronen, där jag landade i går. Dagen i dag har kännetecknats av lugn och fridens liljor, deckarläsning (heja Viveca Sten!) och löpning bland solgula rapsfält. Och döm om min förvåning när jag utan att lämna huset dessutom snubblade över och blev stolt ägare till denna väska!

I morgon är det vintagemässa i Malmö och jag ska försöka ta mig dit och kanske försöka hitta en klänning till min nya väska. Och ett par skor. Och en jacka. Vad då, att välja accessoarer efter de kläder man redan har är väl för mesar?

Trygg utveckling, mot nya visioner

Ända sedan jag flyttade till Parentesen för tja, många år och några examina sedan, så har våra korridorsmöten gått till på följande sätt:

– Hej. Vi måste bli bättre på att städa.
– Mmmmm.
– Och alla måste sköta sin städvecka.
– Mmmmm.
– Och alla måste diska efter sig.
– Mmmmm. Är vi klara nu?
– Jooo...
(Samtliga i ensemblen flyr.)

Således hade jag i dag vikt cirka gurka tre minuter till korridorsmöte, innan det var dags att sätta sig på cykeln. Så döm om min förvåning när jag blev tvungen att abrupt smita för att inte komma för sent till Linda, och sedan gruppen dessutom satt kvar när jag hade hämtat jackan och satt mig på cykeln (!).

Det känns stabilt, tryggt och trevligt. Här går vi minsann framåt och det blir bättre på den nya goda tiden, som politikerna skulle ha sagt.

För att jag var den som stack först av alla behöver vi väl inte prata om, va?

I övrigt skrev jag i dag en krönika på Lundagård, om min tid på Eurovision, som finns att läsa här.

Varför det är livsfarligt när man "bara ska gå till Coop"

I dag käkade jag och Lisa lunch ute på vår oerhört fräscha gård (här ligger fortfarande sopor utspridda från helgens sopfinal, dags att städa upp kanske? Ja, boende deltagare, jag tittar bland annat på er!). Då fick vi för oss att vi skulle ta en sväng förbi Coop.

För att bo bara 500 meter från Coop får man väl säga att det kanske eventuellt var lite lång tid att vara borta mer än fyra timmar, och att det blev några yttepyttesmå onödiga omvägar. Men jag tror nog att min svartvitarandiga klänning från H&M kommer att trivas bra i min garderob, och man måste faktiskt köpa leggings, och man måste faktiskt köpa frapino när det är så varmt ute, och man måste faktiskt...

Vi tog oss en sväng förbi Coop på vägen hem.

I övrigt är Eurovisionabstinensen klar men lyckligtvis hanterbar. Om man har abstinens kan man alltid glutta in på vår repblogg, här har jag exempelvis bloggat från finalrepetitionen.

Ömmande fötter och gåshud

I morse klockan nio kom jag hem från ett av de största äventyren i mitt liv, Eurovision Song Contest i Malmö. Med ömmande fötter efter all dans på avslutningsfesten på EuroClub, och omtumlad av alla obeskrivliga ögonblick som gett mig gåshud, alla spännande människor som jag mött, och alla roliga timmar tillsammans på arenan och i Presscentret. Och det allra bästa: det är bara ett smalt sund och ett år kvar till nästa Eurovision! Tack alla för ett par underbara veckor, hoppas vi ses nästa år!

Första genrepet med publik och en overklig känsla

Just nu sitter jag på Presscentret och tittar på det allra första genrepet med publik och tycker att livet känns ganska overkligt. I flera veckor har vi suttit uppe i Stockholm och räknat dagarna. Och hela tiden har jag känt inombords att "Ja, men ni vet att detta bara är ett skämt, va? Sådana här saker kan man bara inte göra i verkligheten". 

Men nu är det dags, i verkligheten. Redan när öppningsceremonin rullade in med de bekanta tonerna av Euphoria kom rysningarna. Nu är det mindre än ett dygn kvar till det är dags för första sändningen. Nu känns det verkligen att nu gör vi Eurovision, på riktigt. 

På matfronten så åt jag i går världens godaste macarons. Vet inte hur detta blev en matblogg, men eftersom mat är en så stor del av mitt liv så är matrapporteringen tyvärr oundviklig. Har dock inte ätit så mycket i dag, så nu får det bli ett besök hos hovleverentören med stort M!

Har du sett Malmö har du sett världen...s bästa falafel

I dag åt jag världens godaste falafel. Med halloumi. Falafel. Med halloumi. Jag menar, så himla gott! När jag var regelbunden falafelkonsument, under tiden på gymnasiet i Malmö, så hade vi ingen sådan lyx. Då satt man glad och nöjd och tuggade på sina friterade kikärtor. Och om de hade råkat lägga i vitlökssås fast man bad om mild och feferoni fast man vilt hade protesterat, fick man ståndaktigt bära sitt kors och äta sin surt förvärvade falafel och vara glad ändå. För hade man väl lämnat kön kunde man vara säker på att den nu sträckte sig hela vägen ända bort till Petriskolans skamfilade matsal.

Efter gymnasiet blev det dock skilsmässa. Falafelns och min relation klarade inte chockhöjning av priset från 25 till 45 kronor, något som skedde bara för att jag åkte några mil åt nordöst och började plugga i Lund. En falafel för 45 spänn, var är champagnen och de palmbladsviftande betjänterna, liksom???

Då var det bättre bullar i dag. En falafel med halloumi för 30 kronor. Då vet man att man är himma i Malmö.

På riktigt i en overklig värld

Den här dagen har jag tillbringat i en karusell av spontansång, skratt, nervöspirriga förväntansfulla artister och  nyfikna journalister. Eurovision är verkligen i stan, på riktigt. Och det kändes helt overkligt att träffa alla som man hittills har skrivit om, jobbat i Photoshop med, lyssnat på och nyfikat sig på. Första artist ut var Natália Kelly från Österrike, och när hon kom gående i den stora salen på Euro Club för att möta fans och journalister var känslan av overklighet om möjligt ännu större. Oj, det är på riktigt. Vi ska verkligen göra det här, på riktigt. Det kommer verkligen att vara Eurovision i Malmö, på riktigt!

Och att sedan alla var supertrevliga, det gör ju bara att den här dagen verkligen knappar in på upploppet av bästa minnesvärda dagar.

27 år, en skimrande vårdag

I dag fyllde jag de 27, och det firades på nytt traditionsenligt sätt med att jag och familjen styrde kosan till Österlen. Överst på önskelistan stod att käka på barndomsstigarnas Ingelsta Kalkon, dit vi brukade åka och äta och leka när vi var små. Ett annat önskemål var Ales Stenar, som effektivt skulle hinnas innan flyget till Stockholm skulle gå. Vi hade hunnit nästan hela vägen till Ingelsta Kalkon när jag insåg den vidriga sanningen: Nycklarna låg i en annan jackficka. En jackficka som befann sig i Lund.

Att upphäva rösten och meddela mina föräldrar att det bara var att vända efter en bilfärd på trekvart var väl inte det roligaste. Men är det bara att vända så är det bara att vända, som de gamla grekerna sa. Och innan dess hann vi med både kalkongott och fika utmed vägen på äkta rosénskt manér.

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen, i en sådan där skimrande vårkväll som man bara kan få i maj i Sverige. Våren, vad jag har saknat dig!