O helga julledighet

När fjärde ljuset brinner beger jag mig hem för lugna stunder med familjen, Kalle Anka och årskrönikor på tv och välbehövlig vila. I jul ska jag läsa böcker i soffan under en filt, sova länge på morgnarna, njuta av choklad och god mat, och vara kreativ när lusten och andan faller på.

Tack för i år, Lund, Skurup och Stockholm. Vi ses 2014! 

Då och nu – reflektioner från en tvättstuga

Då (när-jag-bodde-på-korridor-då): En kväll i tvättens tecken. Denna bör planeras in minst tre dagar i förväg. Vänner, dejter, bekanta, telefonförsäljare: gören er icke besvär under denna kväll. Besvär blir det ändå.

Bege dig till tvättstugan. Var beredd att slåss med folk som till synes är ovetande om hur bokning i en tvättstuga fungerar, och tycker att du solidariskt kan låta dem tvätta på din tvättid. Var där på minuten, annars hinner du inte köra alla maskiner som behövs, om du inte äger en helt svart garderob.

Sedan väntar en intressant mellanperiod då du får springa mellan korridoren och tvättstugan med din tvättkorg, för att hinna sätta igång och tömma maskinerna innan den knappa tiden rinner ut. Deadlinen är hårdare än inne hos tigrarna hos Gunde på Fortet. Detta höjer din stresstålighet, både eftersom du får springa i trappor och eftersom du inte hinner med att utföra några andra uppgifter i ditt hem.

Nästa delmål är torktumlaren. När du öppnar densamma och konstaterar att hen före dig inte tagit bort luddet från filtret – bli inte arg. Vederbörande var förmodligen lika stressad som du själv. Samma filosofiska ståndpunkt bör intas om tvättmedlet inte rinner till, tvättmaskinen torrtvättar, eller torktumlaren lämnar plaggen blötare än när du lade in dem.

Sista etappen består i 20-minuterskontroller för att den ömtåliga torktumlaren inte ska stanna. De här intervallerna gör det visserligen ännu svårare att göra någon annan hemuppgift. Men vill du vara effektiv, sätt dig då och plugga med en liten bok eller dator i tvättstugan.

Nu (när-jag-bor-i-lägenhet-med-egen-tvättmaskin-nu): En kväll i tvättens tecken. Vid valfri kväll: Gå tre meter till tvättmaskinen och konstatera att den är ledig. Hämta en omgång tvätt. Starta en maskin. Vänta till maskinen tydligt meddelar att den är klar. Gå tre meter till tvättmaskinen och lägg i en ny laddning. Starta maskinen.

Medan tvätten körs kan du sedan avnjuta en middag, träna, kolla på amerikanska tv-serier, filosofera under en filt, skicka mejl, läsa en bok eller skriva världsomvälvande blogginlägg.

Tvättmaskin i lägenheten har visat sig vara det mest revolutionerande sedan smartphonen.

Vad jag gjorde när jag inte skrev här

Packade flyttkartonger – 20 gånger

Bar upp flyttkartonger på dammig fuktig vind – 1 gång

Bar upp flyttkartonger uppför trapphus utan hiss – 15 gånger

Höll på att blåsa bort med flyttkartong i stormen – 1 gång 

Gick vilse på Ikea –  13 gånger 

Blev pank på Ikea – 3 gånger

Åt flyttpizza – 1 gång

Fick värk i armarna av att bära flyttkartonger – 17 gånger

Svor allt aldrig mer flytta igen – 1,2 miljoner gånger

Trodde att slutet var nära – 3 gånger

Såg ljuset med glögg, lussebullar och bubbelvatten – 3 gånger

Nu återstår bara att skruva ihop nytillskotten från Ikea.

Tror inte jag ska flytta mer på ett tag.

Sensommar i Simrishamn

Min sommar

Vad jag gjorde när jag inte skrev här.

Slutfest och sol i Stockholm

Folk njöt i solen utanför Muffin Bakery. Sånt har vi inte i Malmö.
Vad jag vet.

Här kan man njuta och gona sig som om det vore 1904. 

Sommar vid Högtorgsskraporna.

De här skulle jag kunna leva på. Macarons, macarons,
var har ni varit hela mitt liv?

Förra veckan var jag i Stockholm för avslutningsfesten för ESC. Det blev karusellåk (bästa G-kraften sen Balder!), underbar mat och dans hela natten lång. Till och med vädergudarna jobbade på vår sida, och blå himmel, strålande sol och ljum sommarnatt firade av Eurovision 2013 med oss.

Dessutom hann jag även med att träffa fina vänner från huvudstaden, sola i solstol på Sergels torg (någon hade ställt ut ett gäng, det var inte jag som hade med mig, bör jag kanske tillägga!), samt att äta dessa goda macarons. Ett litet soligt startskott av sommaren, helt enkelt. 

Ensam i skolan

Just nu sitter jag alldeles ensam i caféet på SoL. Alltså inte ensam som i jag-har-ingen-pluggkompis-med-mig-ensam utan ensam som i här-finns-inte-en-levande-kotte-förutom-hitbeordrad-personal-ensam. Jag har lite rapporter att skriva klart, och känner mig lite som den där Ensam hemma-killen, och snart kommer väl två skurkar och trycker sig mot fönstret och väser: "We know that you're in there. And that you're AAAALL alone".

Det är ju lite sorgligt faktiskt. Något som är mindre sorgligt är dock att jag, när det om bara några straxar är dags att bege sig härifrån, åker hem för att packa för att sticka på världens mest efterlängtade resa till hufvudstaden. Jag ska få träffa världens goaste redaktion igen, träffa efterlängtade vänner. Jag ska äta macarons. Och jag ska försöka att besöka Beyond Retro utan att gå i ekonomisk konkurs. 

Då känns det ju inte fullt så sorgligt, trots allt. 

Heja Sverige friskt humör!

Den här helgen har spenderats i lugnets tecken hemma hos päronen. Jag har:

• Kollat in kungligt bröllop i fyra (fyra!!!) långa timmar och kommenterat brudslöjor och urringningar och det faktum att Madde sa "Ja" och inte "Tihi" till sin Chris. 
• Tänkt att jag skulle träna. Dock inte tränat, men det är tanken som räknas.
• Betraktat Sveriges fotbollsångest och återigen frågat mig varför vi gör bragder i Berlin mot svåra lag, men blir handlingsförlamade mot fotbollsnationer som faktiskt inte är fotbollsnationer i ordets egentliga mening.
• Njutit av ledigheten på nationaldagen.

Nationaldagen, ja. Hur gör man egentligen? Om vi nu verkligen vill ha nationaldag, kanske vi ska be grannarna i väster att låna ut en liten manual. Jag har visserligen inte varit på något syttonde mai-firande. Men jag misstänker att det sker lite mer än att en liten klunga samlas på stadens stora torg och har en flaggceremoni och en liten konsert med några lokala förmågor, som i Malmö. Nu blir det lite ansträngt och pinsamt, typ som Ove Sundbergs fytioårskalas. Lite synd, eftersom nationaldagen tydligen är en riktig schlager bara några tiotal mil härifrån.

Man kanske borde föreslå ett byte? Om inte festen kan komma till nationaldagen, kan ju nationaldagen komma till festen! Midsommarafton plockar upp statusen som nationaldag, och nationaldagen blir en fest med både nypotatis, sill och skål och hela kitet. Ja, så gör vi. Säger någon till Reinfelt och kungen och gänget, så ses vi på midsommarafton nästa år.

Jag kom in!!!

Det här känns ganska overkligt. Faktiskt helt surrealistiskt. Kanske är det därför som jag har väntat några dagar med att lägga ut det på bloggen. Jag har halvt väntat att de ska ringa och säga att det fanns två med mitt namn, eller att de ångrade sig. Men nu vågar jag inse det – det är faktiskt sant.

Jag ska läsa journalistik på Skurups folkhögskola till hösten!!!

Under så många år har jag sagt att jag vill bli journalist. Och fortfarande kan jag inte förstå att jag nu ska bli journalist, på riktigt. Som Patrik, som Mirja och Gustav, som Angelica, som Ida och Jacob och Max, som så många andra duktiga människor som jag beundrar. Jag ska få lära mig allt som behövs och lite till för att kunna jobba i världens roligaste, mest spännande, kreativa bransch. Jag ska få träna mig mer i det jag älskar mest av allt i hela världen, att skriva, att skapa och att träffa intressanta människor. Det känns helt otroligt, och fastän jag har läst antagningsbeskedet säkert femton gånger kan jag fortfarande inte tro att det här verkligen händer mig.

På Eurovision 2013 i Malmö, det första stora äventyret.
Foto: Anton Lindqvist

Från SoL ut i solen

I dag hade jag mitt allra sista seminarium på Språk-och litteraturcentrum på Lunds universitet. Eller, det lär i alla fall bli det sista för en lång tid framöver. Under seminariet pratade vi om allas olika praktikplatser, och det kändes verkligen som att nu är det dags. Dags att ta nästa steg, och börja utforska en ny framtid.

Jag har pluggat i Lund i fyra och ett halvt år (förutom de fristående kurserna), och under de åren har jag inte lämnat SoL en enda gång förutom när jag begav mig till dess motsvarighet i Madrid. Våren 2008 var jag en ny novisch som likt Ferdinand på arenan frågade mig fram till det röda tegelhuset med en utprintad karta i handen. När jag kommer till SoL i dag möter jag alltid någon vän som jag har lärt känna under mina år i Lund, antingen från spanskan, översättningen, kommunikationsplugget, spexet eller Lundagård. Jag vet precis hur mycket kaffet kostar i cafeterian. Jag vet hur man ska göra för att strategiskt finna ett ställe att äta sin lunch. Och jag vet att de tre Severinmicrovågsugnarna har grillfunktion, och att man endast ska använda dem om man verkligen vill grilla både sin lunch och sin plastburk.

Det kändes lite konstigt att bege sig på sommarlov i dag, men jag känner också att det är nu det är dags. Det senaste året har det börjat värka i de invanda pluggmusklerna, jag har nog tränat samma muskelgrupp lite för mycket. Så nu går jag på sommarlov, och till hösten väntar nästa stora äventyr.

Det första av sommaren

I dag var en sådan där perfekt försommardag som man vill ta och spara i fickan till regniga höstdagar. Solskenet målade stan gyllenskimrande. Himlen skiftade i en miljon skira nyanser. Och solen värmde när jag gick utan jacka från Centralen in mot Lilla Torg.

I dag firade lillebror och jag att jag fyllde år för några veckor sedan, med god mat, gott vin och goda skratt. Det kändes verkligen som att den här dagen skulle kunna vara inledningen på den riktiga sommaren. På grillkvällar, långa dagar på stranden, promenader och bokläsning under regnsmattrande tak. När man cyklar mot Centralen i Lund luktar det syrén, skolavslutningsförväntan och sommarlov.

Du nalkas ljuva sommar, och du är så välkommen hit.

Jag vill ha fler mord i Sandhamn!

En del måste ha den senaste tekniken, andra älskar vackra skor och ytterligare andra måste ha ett vackert hem. Jag måste ha böcker. Kanske ganska lämpligt med tanke på mitt yrkesval, så jag ser det som förkovring och övning i svenska språket när jag grottan ner mig i fler mord i Sandhamn. Nu jag jag skaffat följande böcker att läsa vid poolkanten med en paraplydrink i handen:

I grunden utan skuld - Viveca Sten

I natt är du död - Viveca Sten (bara jag som hör melodin till Inatt är du min med för min inte hörsel när jag hör den titeln?

Tänk om det där är jag - Johanna Lindbäck

Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld 

Vad jag behöver köpa:

Drink

Paraply

Pool 

Morsgrisar är vi allihopa

Det blev ingen vintagemässa i dag. I stället blev det en lugn dag (pga kunde knappt gå efter den där löpningen bland rapsfälten i går, om ni minns). Och på kvällen högtidlighöll vi ju mors dag! Detta skedde enligt konstens och konventionens alla regler, utifrån detta regelverk upprättat 1921.

Bild lånad från www.facebook.com/KommunikationMedier

Eller nej förresten. Det högtidlighölls med kaffe, glasstårta, choklad i massor samt Solsidan. Ett stabilt regelverk, upprättat 2013. Kan inte bli bättre, med andra ord.

Grattis igen på mamma din dag, och glöm aldrig att du är världens bästa mamma!

Lyckan när guldfynden dyker upp där man minst anar det

Här kommer en rapport från päronen, där jag landade i går. Dagen i dag har kännetecknats av lugn och fridens liljor, deckarläsning (heja Viveca Sten!) och löpning bland solgula rapsfält. Och döm om min förvåning när jag utan att lämna huset dessutom snubblade över och blev stolt ägare till denna väska!

I morgon är det vintagemässa i Malmö och jag ska försöka ta mig dit och kanske försöka hitta en klänning till min nya väska. Och ett par skor. Och en jacka. Vad då, att välja accessoarer efter de kläder man redan har är väl för mesar?

Trygg utveckling, mot nya visioner

Ända sedan jag flyttade till Parentesen för tja, många år och några examina sedan, så har våra korridorsmöten gått till på följande sätt:

– Hej. Vi måste bli bättre på att städa.
– Mmmmm.
– Och alla måste sköta sin städvecka.
– Mmmmm.
– Och alla måste diska efter sig.
– Mmmmm. Är vi klara nu?
– Jooo...
(Samtliga i ensemblen flyr.)

Således hade jag i dag vikt cirka gurka tre minuter till korridorsmöte, innan det var dags att sätta sig på cykeln. Så döm om min förvåning när jag blev tvungen att abrupt smita för att inte komma för sent till Linda, och sedan gruppen dessutom satt kvar när jag hade hämtat jackan och satt mig på cykeln (!).

Det känns stabilt, tryggt och trevligt. Här går vi minsann framåt och det blir bättre på den nya goda tiden, som politikerna skulle ha sagt.

För att jag var den som stack först av alla behöver vi väl inte prata om, va?

I övrigt skrev jag i dag en krönika på Lundagård, om min tid på Eurovision, som finns att läsa här.

Varför det är livsfarligt när man "bara ska gå till Coop"

I dag käkade jag och Lisa lunch ute på vår oerhört fräscha gård (här ligger fortfarande sopor utspridda från helgens sopfinal, dags att städa upp kanske? Ja, boende deltagare, jag tittar bland annat på er!). Då fick vi för oss att vi skulle ta en sväng förbi Coop.

För att bo bara 500 meter från Coop får man väl säga att det kanske eventuellt var lite lång tid att vara borta mer än fyra timmar, och att det blev några yttepyttesmå onödiga omvägar. Men jag tror nog att min svartvitarandiga klänning från H&M kommer att trivas bra i min garderob, och man måste faktiskt köpa leggings, och man måste faktiskt köpa frapino när det är så varmt ute, och man måste faktiskt...

Vi tog oss en sväng förbi Coop på vägen hem.

I övrigt är Eurovisionabstinensen klar men lyckligtvis hanterbar. Om man har abstinens kan man alltid glutta in på vår repblogg, här har jag exempelvis bloggat från finalrepetitionen.

Ömmande fötter och gåshud

I morse klockan nio kom jag hem från ett av de största äventyren i mitt liv, Eurovision Song Contest i Malmö. Med ömmande fötter efter all dans på avslutningsfesten på EuroClub, och omtumlad av alla obeskrivliga ögonblick som gett mig gåshud, alla spännande människor som jag mött, och alla roliga timmar tillsammans på arenan och i Presscentret. Och det allra bästa: det är bara ett smalt sund och ett år kvar till nästa Eurovision! Tack alla för ett par underbara veckor, hoppas vi ses nästa år!

Första genrepet med publik och en overklig känsla

Just nu sitter jag på Presscentret och tittar på det allra första genrepet med publik och tycker att livet känns ganska overkligt. I flera veckor har vi suttit uppe i Stockholm och räknat dagarna. Och hela tiden har jag känt inombords att "Ja, men ni vet att detta bara är ett skämt, va? Sådana här saker kan man bara inte göra i verkligheten". 

Men nu är det dags, i verkligheten. Redan när öppningsceremonin rullade in med de bekanta tonerna av Euphoria kom rysningarna. Nu är det mindre än ett dygn kvar till det är dags för första sändningen. Nu känns det verkligen att nu gör vi Eurovision, på riktigt. 

På matfronten så åt jag i går världens godaste macarons. Vet inte hur detta blev en matblogg, men eftersom mat är en så stor del av mitt liv så är matrapporteringen tyvärr oundviklig. Har dock inte ätit så mycket i dag, så nu får det bli ett besök hos hovleverentören med stort M!

Har du sett Malmö har du sett världen...s bästa falafel

I dag åt jag världens godaste falafel. Med halloumi. Falafel. Med halloumi. Jag menar, så himla gott! När jag var regelbunden falafelkonsument, under tiden på gymnasiet i Malmö, så hade vi ingen sådan lyx. Då satt man glad och nöjd och tuggade på sina friterade kikärtor. Och om de hade råkat lägga i vitlökssås fast man bad om mild och feferoni fast man vilt hade protesterat, fick man ståndaktigt bära sitt kors och äta sin surt förvärvade falafel och vara glad ändå. För hade man väl lämnat kön kunde man vara säker på att den nu sträckte sig hela vägen ända bort till Petriskolans skamfilade matsal.

Efter gymnasiet blev det dock skilsmässa. Falafelns och min relation klarade inte chockhöjning av priset från 25 till 45 kronor, något som skedde bara för att jag åkte några mil åt nordöst och började plugga i Lund. En falafel för 45 spänn, var är champagnen och de palmbladsviftande betjänterna, liksom???

Då var det bättre bullar i dag. En falafel med halloumi för 30 kronor. Då vet man att man är himma i Malmö.

På riktigt i en overklig värld

Den här dagen har jag tillbringat i en karusell av spontansång, skratt, nervöspirriga förväntansfulla artister och  nyfikna journalister. Eurovision är verkligen i stan, på riktigt. Och det kändes helt overkligt att träffa alla som man hittills har skrivit om, jobbat i Photoshop med, lyssnat på och nyfikat sig på. Första artist ut var Natália Kelly från Österrike, och när hon kom gående i den stora salen på Euro Club för att möta fans och journalister var känslan av overklighet om möjligt ännu större. Oj, det är på riktigt. Vi ska verkligen göra det här, på riktigt. Det kommer verkligen att vara Eurovision i Malmö, på riktigt!

Och att sedan alla var supertrevliga, det gör ju bara att den här dagen verkligen knappar in på upploppet av bästa minnesvärda dagar.

27 år, en skimrande vårdag

I dag fyllde jag de 27, och det firades på nytt traditionsenligt sätt med att jag och familjen styrde kosan till Österlen. Överst på önskelistan stod att käka på barndomsstigarnas Ingelsta Kalkon, dit vi brukade åka och äta och leka när vi var små. Ett annat önskemål var Ales Stenar, som effektivt skulle hinnas innan flyget till Stockholm skulle gå. Vi hade hunnit nästan hela vägen till Ingelsta Kalkon när jag insåg den vidriga sanningen: Nycklarna låg i en annan jackficka. En jackficka som befann sig i Lund.

Att upphäva rösten och meddela mina föräldrar att det bara var att vända efter en bilfärd på trekvart var väl inte det roligaste. Men är det bara att vända så är det bara att vända, som de gamla grekerna sa. Och innan dess hann vi med både kalkongott och fika utmed vägen på äkta rosénskt manér.

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen, i en sådan där skimrande vårkväll som man bara kan få i maj i Sverige. Våren, vad jag har saknat dig!

Deklaration: check, med tre dagar till godo!

Konstigt nog verkar jag bli lika förvånad varenda gång tandläkartider, optikerbesök och liknande årliga betingelser dyker upp igen. Och ännu mer underligt nog verkar denna denna dags-igen-förvåning även gälla deklarationen. Likt Skånetrafiken ("Va, kommer det vitt från himlen och hindrar trafiken I ÅR IGEN??) verkar jag stå som ett fån varje gång april närmar sig: "Va, kommer det blanketter från Skatteverket om deklarationen I ÅR IGEN?? Givetvis vet jag ju innerst inne vad som nalkas, men jag kör strutsen och håller tummarna på att hustomten ska fixa deklarationen till mig.

Men nu kan jag härmed meddela:

1. Redovisningskonsulter är en underbar uppfinning.
2. Jag överlevde i dag min första deklarering för enskild näringsverksamhet! (med viss hjälp av proffsen)!

På väg till Eurovision City

Hej från ett flyg! Är just nu uppe bland molnen och bloggar på 10 000 meters höjd för första gången. I morgon blir det antagningsprov, håller alla tummar, och på måndag blir det jobb i arenan i två dagar! Det går inte att beskriva hur kul det ska bli att äntligen komma ner, efter alla spännande bilder man har sett uppifrån Stockholm! Sen är ju antagningsprov inte det festligaste, men det ska tas igen på måndag! Nu känns det i magen att snart, snart kör vi på riktigt!

Jul och påsk och midsommar och 15 april

Man ska hålla på sina traditioner. Jojomän. Det är enbart därför som jag går in för att ändra min ansökan till höstterminen kvällen den 15 april, som vanligt, hemsidan hänger sig, som vanligt, jag stänger ner hemsidan och logggar in igen, som vanligt, jag ångestar mig lite över mina val och motionerar fingarna på ångra-knappen lite, som vanligt, jag ändrar ansökan etc till jag skickar in den sisådär elva-halv tolv. Som vanligt.

Men i går bröt antagning.se helt mot våra överenskomna traditioner. För i går lade den ner. Totalt. Klockan blev kvart i elva. Kvart över. Halv tolv. Att gå och lägga sig utan att vara klar fanns icke på agendan. "Vad har du sökt till hösten?" "Nej, jag sökte inget, sidan lade av och jag gick och lade mig utan att bli klar." Sådant förekommer inte i min värld.

Som tur är, vid tjugo i tolv, så slog antagning.se till reträtt och erkände sig besegrade av bråkig teknik. Ytterligare en dag, vänner, har den bråkiga tekniken gett oss till att ändra ansökan, ångesta oss lite, motionera fingrarna på ångra-tangenten, ändra ansökan, ångesta oss lite osv.

Själv tror jag dock att jag frångår traditionen i kväll, jag har ju fått i väg en ansökan. Ansökan om en andra chans, om det trots alla mina hårt hållna tummar inte skulle gå vägen med det här.

Det firar jag med tidig sänggång och en deckare av Viveca Sten.

Välkommen hem till mig

Jag har insett att jag saknat att ha en blogg. Jag har också insett hur kul det faktiskt är att ha en blogg. Men när jag kom hem från Madrid kändes det som att tillvaron inte var lika spännande att skriva om, och så kom jag av mig i mitt bloggskrivande. Det var trist, tycker jag nu i efterhand. Så nu snörar jag på mig skorna och gör mig redo. Jag är med i matchen igen!