Ensam i skolan

Just nu sitter jag alldeles ensam i caféet på SoL. Alltså inte ensam som i jag-har-ingen-pluggkompis-med-mig-ensam utan ensam som i här-finns-inte-en-levande-kotte-förutom-hitbeordrad-personal-ensam. Jag har lite rapporter att skriva klart, och känner mig lite som den där Ensam hemma-killen, och snart kommer väl två skurkar och trycker sig mot fönstret och väser: "We know that you're in there. And that you're AAAALL alone".

Det är ju lite sorgligt faktiskt. Något som är mindre sorgligt är dock att jag, när det om bara några straxar är dags att bege sig härifrån, åker hem för att packa för att sticka på världens mest efterlängtade resa till hufvudstaden. Jag ska få träffa världens goaste redaktion igen, träffa efterlängtade vänner. Jag ska äta macarons. Och jag ska försöka att besöka Beyond Retro utan att gå i ekonomisk konkurs. 

Då känns det ju inte fullt så sorgligt, trots allt.