Slutfest och sol i Stockholm

Folk njöt i solen utanför Muffin Bakery. Sånt har vi inte i Malmö.
Vad jag vet.

Här kan man njuta och gona sig som om det vore 1904. 

Sommar vid Högtorgsskraporna.

De här skulle jag kunna leva på. Macarons, macarons,
var har ni varit hela mitt liv?

Förra veckan var jag i Stockholm för avslutningsfesten för ESC. Det blev karusellåk (bästa G-kraften sen Balder!), underbar mat och dans hela natten lång. Till och med vädergudarna jobbade på vår sida, och blå himmel, strålande sol och ljum sommarnatt firade av Eurovision 2013 med oss.

Dessutom hann jag även med att träffa fina vänner från huvudstaden, sola i solstol på Sergels torg (någon hade ställt ut ett gäng, det var inte jag som hade med mig, bör jag kanske tillägga!), samt att äta dessa goda macarons. Ett litet soligt startskott av sommaren, helt enkelt. 

Ensam i skolan

Just nu sitter jag alldeles ensam i caféet på SoL. Alltså inte ensam som i jag-har-ingen-pluggkompis-med-mig-ensam utan ensam som i här-finns-inte-en-levande-kotte-förutom-hitbeordrad-personal-ensam. Jag har lite rapporter att skriva klart, och känner mig lite som den där Ensam hemma-killen, och snart kommer väl två skurkar och trycker sig mot fönstret och väser: "We know that you're in there. And that you're AAAALL alone".

Det är ju lite sorgligt faktiskt. Något som är mindre sorgligt är dock att jag, när det om bara några straxar är dags att bege sig härifrån, åker hem för att packa för att sticka på världens mest efterlängtade resa till hufvudstaden. Jag ska få träffa världens goaste redaktion igen, träffa efterlängtade vänner. Jag ska äta macarons. Och jag ska försöka att besöka Beyond Retro utan att gå i ekonomisk konkurs. 

Då känns det ju inte fullt så sorgligt, trots allt. 

Heja Sverige friskt humör!

Den här helgen har spenderats i lugnets tecken hemma hos päronen. Jag har:

• Kollat in kungligt bröllop i fyra (fyra!!!) långa timmar och kommenterat brudslöjor och urringningar och det faktum att Madde sa "Ja" och inte "Tihi" till sin Chris. 
• Tänkt att jag skulle träna. Dock inte tränat, men det är tanken som räknas.
• Betraktat Sveriges fotbollsångest och återigen frågat mig varför vi gör bragder i Berlin mot svåra lag, men blir handlingsförlamade mot fotbollsnationer som faktiskt inte är fotbollsnationer i ordets egentliga mening.
• Njutit av ledigheten på nationaldagen.

Nationaldagen, ja. Hur gör man egentligen? Om vi nu verkligen vill ha nationaldag, kanske vi ska be grannarna i väster att låna ut en liten manual. Jag har visserligen inte varit på något syttonde mai-firande. Men jag misstänker att det sker lite mer än att en liten klunga samlas på stadens stora torg och har en flaggceremoni och en liten konsert med några lokala förmågor, som i Malmö. Nu blir det lite ansträngt och pinsamt, typ som Ove Sundbergs fytioårskalas. Lite synd, eftersom nationaldagen tydligen är en riktig schlager bara några tiotal mil härifrån.

Man kanske borde föreslå ett byte? Om inte festen kan komma till nationaldagen, kan ju nationaldagen komma till festen! Midsommarafton plockar upp statusen som nationaldag, och nationaldagen blir en fest med både nypotatis, sill och skål och hela kitet. Ja, så gör vi. Säger någon till Reinfelt och kungen och gänget, så ses vi på midsommarafton nästa år.

Jag kom in!!!

Det här känns ganska overkligt. Faktiskt helt surrealistiskt. Kanske är det därför som jag har väntat några dagar med att lägga ut det på bloggen. Jag har halvt väntat att de ska ringa och säga att det fanns två med mitt namn, eller att de ångrade sig. Men nu vågar jag inse det – det är faktiskt sant.

Jag ska läsa journalistik på Skurups folkhögskola till hösten!!!

Under så många år har jag sagt att jag vill bli journalist. Och fortfarande kan jag inte förstå att jag nu ska bli journalist, på riktigt. Som Patrik, som Mirja och Gustav, som Angelica, som Ida och Jacob och Max, som så många andra duktiga människor som jag beundrar. Jag ska få lära mig allt som behövs och lite till för att kunna jobba i världens roligaste, mest spännande, kreativa bransch. Jag ska få träna mig mer i det jag älskar mest av allt i hela världen, att skriva, att skapa och att träffa intressanta människor. Det känns helt otroligt, och fastän jag har läst antagningsbeskedet säkert femton gånger kan jag fortfarande inte tro att det här verkligen händer mig.

På Eurovision 2013 i Malmö, det första stora äventyret.
Foto: Anton Lindqvist

Från SoL ut i solen

I dag hade jag mitt allra sista seminarium på Språk-och litteraturcentrum på Lunds universitet. Eller, det lär i alla fall bli det sista för en lång tid framöver. Under seminariet pratade vi om allas olika praktikplatser, och det kändes verkligen som att nu är det dags. Dags att ta nästa steg, och börja utforska en ny framtid.

Jag har pluggat i Lund i fyra och ett halvt år (förutom de fristående kurserna), och under de åren har jag inte lämnat SoL en enda gång förutom när jag begav mig till dess motsvarighet i Madrid. Våren 2008 var jag en ny novisch som likt Ferdinand på arenan frågade mig fram till det röda tegelhuset med en utprintad karta i handen. När jag kommer till SoL i dag möter jag alltid någon vän som jag har lärt känna under mina år i Lund, antingen från spanskan, översättningen, kommunikationsplugget, spexet eller Lundagård. Jag vet precis hur mycket kaffet kostar i cafeterian. Jag vet hur man ska göra för att strategiskt finna ett ställe att äta sin lunch. Och jag vet att de tre Severinmicrovågsugnarna har grillfunktion, och att man endast ska använda dem om man verkligen vill grilla både sin lunch och sin plastburk.

Det kändes lite konstigt att bege sig på sommarlov i dag, men jag känner också att det är nu det är dags. Det senaste året har det börjat värka i de invanda pluggmusklerna, jag har nog tränat samma muskelgrupp lite för mycket. Så nu går jag på sommarlov, och till hösten väntar nästa stora äventyr.