Inte utan min tvättid

När jag skulle ta mig hem från Lund idag var det som brukligt problem med tågen. Visserligen tror jag knappt att jag har varit i Lund en enda gång sedan jag flyttade hem utan att det varit problem med tågen. Men nu var det liksom inte bara de vanliga småpotatisproblemen som man är härdad mot utan verkligen problem. På knökfull- ersättningsbuss-nivå. När en halvtimme gått och jag fortfarande var fast i Lund insåg jag att det började brinna i knutarna med tvättiden.

Det finns inget som gör mig så stressad som att ha bokat en tvättid, planera runt den och sedan missa den. Så det fick bli det tunga artilleriet. Jag ringde mamma och pappa och frågade om de råkade vara i Malmö och kunde skjuta fram min tvättid. Det skulle vara ren tur om det funkade. Sådan tur hade jag inte. Och dessutom, icke att förglömma, var jag ju fortfarande ofrivilligt kvar i Lund på obestämd tid.

Då kom jag på en smart grej: att åka till Staffanstorp och sedan byta till en buss till Malmö där. Så medan mina strandsatta medresenärer trängdes på inhyrd ersättningsbuss gled jag drottninglikt förbi åkrarna genom Staffanstorp, där jag köpte en kall dricka innan jag fortsatte färden vidare till Malmö.

Vid Värnhem såg jag 171:ans buss från Lund. Den var full av människor som stod bredvid varandra, intill varandra och nästan på varandra. Det såg inte trevligt ut.

Och min tvättid, den räddades av en snäll granne som gick ner och sköt fram den tills jag kom hem.

Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar...

Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: ”Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda.”

– Astrid Lindgren

I dag har jag för första gången cyklat mellan Lund och Malmö, längs åkrarna i klänning utan att ens ha kofta på mig.

Jag har hälsat på lillebror på hans jobb.

Jag har ätit sallad med halloumi och blivit bjuden på god pasta med parmesan.

Jag har fått gött häng på Ståplatstorget på Stadion, och sett Malmö FF.


Nu har jag samma känsla som man hade när man var liten, när man var sådär trött i kroppen som man bara blev när man varit ute i solen och lekt hela dagen.

Living on the edge

Idag testade jag mina nerver.

Först testade jag om jag kunde komma in i min kalender och lägga in en iCal- fil på datorn. Det kunde jag.

Sen testade jag om jag kunde se mina övriga planer i kalendern på datorn. Det kunde jag.

Sen testade jag om jag fick nervkramp och spader när jag såg att påminnelsen om att uppdatera min plats i bostadskön hade varit för över en vecka sen. Det fick jag.

Sen provade jag att se om jag blev nervös medan jag loggade in på LKF:s hemsida för att se om det var för sent att uppdatera platsen i kön. Det blev jag.

Och SEN! Sen kollade jag hur många gånger jag kunde hoppa jämfota av glädje när jag såg att min köplats inte gick ut förrän vid midnatt.

Vad vi tar med oss från detta:

1. Nerverna pallar en del. Ändå. 
2. Samsung har en bugg. Om man har Google-appen aktiverad kanske man inte får notiser om viktiga kalendergrejer.  Typ påminnelser om att uppdatera platser i bostadsköer.

Ofrivilligt imponerad

På en bussresa på 30 minuter har fjortisarna bakom mig hunnit med att göra allt som man inte bör göra på en buss:

• Prata högt om privata angelägenheter.
• Spela hög musik från mobilen och pratskrika högt över musiken. 
• Ringa en kompis och prata högt med hen i högtalaren.

Jag blir på nåt sätt ändå motvilligt imponerad.

Nu känns det på riktigt

När man för första gången känner att jackan man tog med sig är för varm.

När det är himmelsblå allsvensk premiär.

När man för första gången går ut på balkongen i trappen utan att frysa ihjäl.

När de börjar sälja grillprylar i affären.

När det inte längre känns tvunget att ha alla element på max.


Då vet man att nu är det vår.