Idag har jag efter cirka tio nära döden-upplevelser skaffat en extra extern hårddisk. En extra extern hårddisk är bra att ha när den man redan äger brukar få åka med på diverse äventyr i väskor som dessutom innehåller termosar som har läckt, vattenflaskor som tappat korken och bananer som har mosats.
I butiken fanns bara en sorts hårddisk med utrymmet jag ville ha. När jublet hade dött ut över att det gick så lätt och smidigt kom dock frågan upp om hårddisken funkar med Mac. Frågan kom upp framför en glad säljare.
– Den funkar med Mac, japp, sa han.
"Yes! Inget jobbigt efterföljande 'men'", tänkte jag och gjorde segergesten inombords.
– Meeeen... den måste först formateras! Först måste du gå in i Spotlight-menyn och välja rätt enhet och sedan måste du välja radera och sedan måste du formatera och...
Sorry, men you lost me at "formatera". Jag gjorde en tveksam grimas och började fundera på om det fanns andra alternativ, samtidigt som jag hoppades att säljaren inte skulle börja rita sådär pedagogiskt.
– Nu ska jag rita! Jag är väldigt pedagogisk!
Jag tror inte att teknikgrejer någonsin känts lättare för att säljare börjat rita pedagogiskt. Överlag känns jobbiga saker bara ännu värre när säljare börjar rita pedagogiskt. Men i sista stund, och som tur var för oss båda, visade det sig dock att det fanns en (!) hårddisk kvar som var direktformaterad för Mac.
Bra att externa hårddiskar brukar hålla några år. Jag tror säljaren kände detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar